det är sådär obestkrivligt, jäkligt varmt, så som att det känns som om lugnorna ska expandera, explodera av den varma ångan. inte bara från solen som steker på och har gjort ett bra tag, utan ångan från dina andetag i mina öron när du ligger brevid mig i tältet och sover. du är fin, det vet du va? men jag vågar inte säga något, är rädd för att du inte ska ligga brevid imorgon då, utan själv i det där gröna tältet med blodfläcken på. förlåt, jag skar mig, och jag tycker blod är läskigt. det är inget man kan rymma ifrån.

jag hade träffat dig där, bland alla andra tusentals människor som samlas på en festival, och jag kan inte riktigt sätta ord på vad det var med dig. var det var som gjorde att jag föll, och föll gjorde jag. hårt. och inte bara för dig utan också nerför ett stup och mitt finger gick ur led. det såg fruktansvärt roligt ut och du skrattade, du hjälpte mig upp och jag tänkte inte ens på fingret längre utan bara på hur svetten samlades i droppar på dina ögonfransar och att du hade världes djupaste skrattgrop. en sådan man kan drunkna i. det var då jag blodade ner ditt tält, förlåt.

jag vaknade den morgonen, utan andetag i öronen, utan skrattgropar och med hjärtat stulet. jag vaknade och såg dig med en annan, med mycket finare tält och utan massa plåster på fingrarna.

jag åkte hem, på ett tåg fyllt av människor som delat en del av sommaren med mig, med tält och sena konserter och ölhäng hos grannen jag inte vet vad han hette, och konstigt nog har hans skrattgropar aldrig funnits i min hjärna igen förens idag när jag såg honom, med flickan med det fina tältet och deras lilla son i barnvagnen som tydligen gillade äppelmer. och jag tänkte, att det var tur det blev som det blev, men jag måste verkligen köpa ett finare tält till nästa gång.