när det regnar så mycket att det blir svårt att andas när man går ut kan man koka hallonsylt istället. speciellt fint blir det med gula hallon, ser nästan lite ut som hjortsronsylt, fast den bara luras.

jag borde kanske bli murare, för det här med att bygga murar vet jag alldeles för mycket om

jag ägnade hela min tid åt att bygga murar, för ju fler jag byggde destå snabbare växte dom. dom blev högre och längre och snirklade sig runt hela mig. murarna gjorde mig okrossbar. för innanför mina murar, i min egna lilla värld, där kunde ingen komma åt mig.

men så kommer det en dag då muren rasar, det kanske börjar med en liten sten som fallerar, och helt plötsligt faller allihopa och där står man, blottad och skakande i verklighetens oförskönade ljus. helt oförberedd på livet och man inser att murarna har kvävt något, precis som när man lägger plastpoolen på gräsmattan och gräset dör, jag tror det det kallas känslor.

igår sprang jag ut mot ett folkhav, mot framtiden, mot nya drömmar och nya äventyr. med mössan på sned och tårar i ögonen sprang jag tillsammans med en klass som jag både älskat och hatat, men som jag kommer sakna mer än någonting annat. de har gjort mina 3 år på gymnasiet till de bästa åren någonsin, för första gången i mitt liv har jag fått vara lycklig.

jag hade 4.0 promille lycka i kroppen, så mycket så det nästan bubblar under huden och man inte riktigt vet var man ska ta vägen. jag gjorde allt jag velat göra, jag dansade, sjöng studentsången högre än alla andra (trots jag vet det låter förskräckligt när jag sjunger), jag kramade kända och okända folk, jag skrattade och jag grät, jag dansade med pojken med de finaste nyckelbenen, jag träffade folk jag inte sett på år. det var helt underbart.

nu kan jag äntligen göra det jag vill, jag kan följa med drömmarna som får bestämma var mitt liv tar vägen. och framöver får hjärtat bestämma och det spelar ingen roll om drömmarna slår in eller inte och om det blir som jag tänkt mig, för livet är så himla fint ändå.

kan man känna när hjärtat spricker? frågade en vän inatt.
jag tror inte hjärtat spricker bara sådär, det är nog mer som ett litet hål där luften sakta pyser ut och när all luft är borta, då känns det som man tappar andan, allt blir svart och snurrar och när man vaknar till är ingenting som det ska vara.

då är ju frågan varför man utsätter sig för vassa saker, varför riskera ett hål i hjärtat?
även om saker gör ont, så känns det i alla fall, och när saker känns så blir det verkligt, och då kanske det man en gång hoppades på också blir verkligt.

jag vill det ska vara verklighet, därför låter jag det göra ont.

ska vi ta en fika?
5 hemska svåra ord som gärna fastnar i halsen