mot någonting
just nu handlar livet om att sakta börja röra sig mot någonting,
och lite mindre om att röra sig bortåt.
snipa
det är något alldeles speciellt med att vara på sjön, som om världen inte riktigt kan nafsa mig i hälsenorna då.
töm ditt tonårsrum på tankar nu
töm ditt tonårsrum på tankar nu
jag berättar för alla om hur musiken inom mig, sattes på papper, fick sina snirkliga noter på gammalt papper och spelades falskt. det går inte sudda, går inte göra om.
hur hjärtat gick i miljoners bitar och tusen gånger om blev lagat, kanske aldrig helt, kanske aldrig någonsin, lite slarvigt och naivt bara för att kunna gå sönder igen.
jag talar om hur kläder byttes ut, hur hårfärgen förändrades, från blond till rött till brunt till vitt till svart i en enda stor cirkel av rädslan för att vara mig.
allt för att gömma, för att inte våga, för att vara rädd att fastna. jag vågar inte sitta fast, jag är rädd att sjunka om fötterna slutar trampa vatten, då är det bättre att vara i ständig rörelse, balans. det är därför jag inte sover längre, sömn har ingen balans, det är stilla och det är först då man kan fastna i något, fastna i någon. jag vågar inte.
jag skriker högt om att jag inte kan vara som alla andra, det finns ingen plats för mig i normalitet, jag skulle bara förstöra, jag är inte så bra på att tassa på tå.
men det finns ingen plats för att vara annorlunda, då är jag tillbaka till allt. till ord bakom ryggen, har-du-hört-minsann och lögner som tillslut blir sanning. säger man något tillräckligt många gånger blir det sant, jag är världelös, jag vet. förlåt.
jag viskar försiktigt om hur det är att byta plats, från något man vet, kanske man fastnat i, till en tvivelaktig miljö där allting luktar fel, som någon annan.
jag korrigerar, stryker och börjar om. som ett gult liv på en post-it lapp på kylskåpet, i köket där kylskåpet låter lite för högt.
alla pratar om det fantasktiska med att börja om, jag är mer rädd att göra fel, och hur många listor jag än försöker mig på, finns det alltid mer att skriva. mer att börja om, mer att göra fel på. listor hjälper att hålla sig över ytan sa någon, som om jag någonsin vart där.
töm ditt tonårsrum på tankar nu, paketera och märk upp, för du vet du inte kommer slänga något.
flädersaft
jag gör flädersaft (jag älskar hur hon i vill-du-ha-hjälp-att-stå-emot reklamen säger fläder; flÄÄder) och facineras över hur små blommor som trillar bort när de regnar och citroner som annars är så surt kan bli så sött. jag jobbar och blir trött och får ont i minsta lilla vrå av kroppen men trivs nog ganska bra ändå, folk blir glada och då blir jag glad. jag sover i en säng med spetshimmelsäng och jag skiter om man inte får ligga, det är himla fint ändå.
jag trivs nog ganska bra, tror jag
-
det är sådär obestkrivligt, jäkligt varmt, så som att det känns som om lugnorna ska expandera, explodera av den varma ångan. inte bara från solen som steker på och har gjort ett bra tag, utan ångan från dina andetag i mina öron när du ligger brevid mig i tältet och sover. du är fin, det vet du va? men jag vågar inte säga något, är rädd för att du inte ska ligga brevid imorgon då, utan själv i det där gröna tältet med blodfläcken på. förlåt, jag skar mig, och jag tycker blod är läskigt. det är inget man kan rymma ifrån.
jag hade träffat dig där, bland alla andra tusentals människor som samlas på en festival, och jag kan inte riktigt sätta ord på vad det var med dig. var det var som gjorde att jag föll, och föll gjorde jag. hårt. och inte bara för dig utan också nerför ett stup och mitt finger gick ur led. det såg fruktansvärt roligt ut och du skrattade, du hjälpte mig upp och jag tänkte inte ens på fingret längre utan bara på hur svetten samlades i droppar på dina ögonfransar och att du hade världes djupaste skrattgrop. en sådan man kan drunkna i. det var då jag blodade ner ditt tält, förlåt.
jag vaknade den morgonen, utan andetag i öronen, utan skrattgropar och med hjärtat stulet. jag vaknade och såg dig med en annan, med mycket finare tält och utan massa plåster på fingrarna.
jag åkte hem, på ett tåg fyllt av människor som delat en del av sommaren med mig, med tält och sena konserter och ölhäng hos grannen jag inte vet vad han hette, och konstigt nog har hans skrattgropar aldrig funnits i min hjärna igen förens idag när jag såg honom, med flickan med det fina tältet och deras lilla son i barnvagnen som tydligen gillade äppelmer. och jag tänkte, att det var tur det blev som det blev, men jag måste verkligen köpa ett finare tält till nästa gång.
-
tomhet, ett ord för mig som inte riktigt kan förklaras. något obestämt och mycket läskigt.
svenska akademikers ordbok försöker såhär:
men de säger inget om hur ett gapande sugande hål i magen kan sluka hela ens existens, som ett gigantiskt svart hål längst nere i magtraktens något obestämdtsbara uppehälle. och det slukar åt sig alla känslor, bra och dåliga sådana och gör mig till en robot, på med leendet, på med alla fejk känslor och "det var nog lika bra" och låt hålet sluka resten. och man går bara där och låter allt bli automatiskt, livet knallar på men lämnar inga spår, inga fotavtryck i sanden och bara väntar, väntar på att fyllas igen. väntar på den.
domnar bort en nanosekund
femton minuter med duschstrålarna mot mitt bleka sjukansikte, femton minuter tills det domnar bort och näsan och munnen är full med vatten, extra klorerat, superfint kvalitetsvatten. jag har tur att jag kan dränka mig i så fint vatten, om jag bara hade velat, men inte idag, inte nu.
jag borde nog tycka om de ljusa sommarnätterna, som gör att man inte riktigt vet när dagen slutar och natten tar vid, men jag är mest irriterad, jag kan inte sova bort känslan i ljuset av att jag hoppades på något som förmodligen inte finns och att huden blir sådär förbannat kall mot minst lika kalla lakan. och håret trasslar sig något enormt på kalla lakan.
femton minuter med duschstrålarna mot ansiktet, det är skönt att få domna bort ibland. försvinna en nanosekund.
lakrits
någonstans därute så finns det luft som inte gör ont att andas, som inte river och kliar i halsen och ger min icke-rökar-kropp en dov men bestämd rökhosta som inte ens blandningen av tre olika mediciner som smakar lakrits biter på. det är synd jag inte tycker om lakrits, då kanske jag hade tyckt om luften jag andas.
jag tror jag ska bryta mig ur min bubbla och leta lite luft som smakar sockerdricka.
om att våga
ibland handlar det bara om att våga, ta steget utför tanke-everest och känna luften bromsa en långsamt och man kan bara hoppas på att något mjukt finns därnere. jag hoppas du finns därnere.
föralltid-skrapsår
du sa; våga vara rädd
tog min hand och slängde oss båda ut för stupet.
skapade föralltid-skrapsår på knäna
inbördeskrig
du skälvde som genom elstötar och med ditt huvud i mitt knä och jag visste inte vad jag skulle säga för att trösta, för att ställa tillbaka din aviga värld på högkant igen. du viskade om att hata sig själv, hur man långsamt kan förstöra sig själv så ingen silvertejp och inget klister kan laga. hur allting en dag bara rasar och man inte längre kan ignorera högarna av det som en gång var den jag var.
i dina öron hade tårpöar samlats och jag viskade genom dina tårar;
de allra blodigaste krigen är alltid inbördeskrigen.
