-
jag kan inte låta bli att tänka att du kanske hade tyckt om mig om jag bara hade vart lite mer intressant, samlat på ugglor, spelat munharpa och haft revben som syns. men då hade du nog inte tyckt om mig utan någon annan istället.
och då hade de inte spelat roll att jag är omusikalisk, har gömda revben och är rädd för fåglar.
halvstorstäder
jag minns jag skrattade åt att du har hårstrån på stortån och hur det bara var dessa som stack upp ur sanden den första riktiga sommardagen. på halvön vid en halvstorstad en halv månad efter jag kommit fram till att jag tror jag tycker om dig ibland, för du rynkar på näsan sådär när du skrattar. och du hade explosion med fräknar i vinterblekt ansikte och jag visste att du hatade dem, och därför tänkte jag älska dem lite mer.
och jag vet inte om du hade handsvett eller om sjön inte riktigt hade försvunnit ut i världsrymden från din solvarma hud och det spelade nog ingen större roll för folköl och bara ben som bara spritter i okontrollerade spasmer av solen och lyckan över att du skrattar sådär med rynk på näsan varje gång jag säger något. du brottar ner mig i sanden. och vi blir ett med stranden och sommaren sådär så det känns som man har ett gigantiskt sandpapper som skalp och som aldrig går bort, hur mycket man än duschar och sköljer.
och jag önskade att den sommaren skulle vara för alltid, med lycka i benen och sandpapper i huvudet men alldeles för snart kom hösten och mörkret och varken benen eller hjärtat orkade hoppa och spritta längre och tillslut rann allt ut i sanden, på halvön utanför halvstorstaden...
pollensäsong och svavelsyra
du frågar mig varför jag gråter, jag svarar att det är nog bara för jag fått något i ögonen, pollensäsong du vet, eller kanske är det den där hemska svavelsyran i löken jag hackade innan som fräter sönder mina hornhinnor.
sanningen är den att jag inte vet varför jag gråter, och jag hatar dig för att du frågar. för jag tycker inte om frågor som inte har någon logik, eller snarare så att jag hatar allt som inte är logiskt. jag kan ju inte veta varför jag känner såhär?
jag ljuger om ett måste-möte och går snabbt hem till mig igen, där det inte finns något pollen och ingen lök. bara massa tomrum som måste fyllas.
under ditt täcke
vet du?
ibland så sover jag med dubbla täcken
för om jag blundar riktigt hårt så känns det nästan så tungt och fint som om du håller om mej.
en du och en jag
jag har alltid vart lite rädd för att vara ensam, kanske är det för man känner sig lite som en ihålig eller för att mörkret blir lite farligare när det bara är jag. jag tror jag har lärt mig det där, att inte låtsas om att jag är ihålig, förneka ensamheten, men ändå längtar jag efter att bli lite mer än bara jag.
därför tänkte jag att istället för att vara en du och en jag så kan vi bli en vi, jag tror vi hade vart bra.
små ljudvågor som skakar sönder mitt universum
du glöder alltid, lite sådär som när man fått den finaste nyheten och det känns som man aldrig skulle kunna bli ledsen igen, precis så glöder du
och när du säger något, fladdrar ljudvågorna genom röda öron och jag hör aldrig riktigt vad du säger för världen skakar så hemskt som århundradets jordbävning utan tektoniska plattor och du tror nog jag inte lyssnar. trots jag vill veta minsta lilla om dig från din favoritfärg till om du drog ut dina lösa tänder när du var liten, eller om du bara lät dem falla när de bäst ville.
du är en vandrande naturkatastrof helt enkelt.
eller så gör du mig till en.
om hur känns som att växa ihop med vintern
jag satt på en veranda i en stad lite för långt bort från vardagen och jag glömde bort att det var så fruktansvärt kallt att våra läppar blev blå och kroppen kändes som den hade växt ihop med vintern.
du sa med en röst jag inte kände igen att vi två var som ett grönt och ett blått hav. att hur vi än försöker krocka med varandra så slutar det bara med att någon byter färg och blir något som man egentligen inte är. att allt vi är är en kamp för att få den andra att ge upp, vifta med den vita flaggan och kom ut med händerna över huvudet.
jag stog på perrongen den dagen, med en ombokad biljett i mobilen och jag vet inte om hjärtat eller knäna darrade mest.
jag mötte en gammal farbror, han undrade om jag var okej och jag svarade att jag inte riktigt visste för det kändes som jag lämnat kroppen kvar på den där verandan. han bjöd mig på kaffe ur en termos, och trots jag inte tycker om kaffe så drack jag ändå. jag berättade om haven och hur det känns när man växer ihop med vintern, han såg ut genom smutisga rutor och sa;
men han glömde en sak, vatten kan både vara salt och sött och när de exploderar med varandra blir vattnet bräckt och tänk min vän, hur fina fiskar som simmar där.
jag lämnade vintern kvar någonstans mellan norrköping och mjölby.
