någonstans därute så finns det luft som inte gör ont att andas, som inte river och kliar i halsen och ger min icke-rökar-kropp en dov men bestämd rökhosta som inte ens blandningen av tre olika mediciner som smakar lakrits biter på. det är synd jag inte tycker om lakrits, då kanske jag hade tyckt om luften jag andas.

jag tror jag ska bryta mig ur min bubbla och leta lite luft som smakar sockerdricka.

jag vet en liten flicka, kanske inte så liten till åldern, men liten på längden, på bredden och kanske lite liten i hjärtat ibland. en flicka som vill flyga med vinden, så som maskrosfröna lyfter uppåt när man blåser på dem. ibland när det blåser försöker hennes hår flyga precis så, men huvudet håller för hårt kvar. flickan har förresten det finaste röda hår jag vet.
men tillsut stannar hon ändå kvar på jorden, och det är bra, för jorden behöver henne.

hon skriver om hjärtfladder, om pojkar som gör hål i hjärtat, om stuvade makaroner och youtubevideor som piggar upp vilken gråmulen eftermiddag som helst. hon lyssnar och tycker inte att darrande knän är någonting fåningt, inte heller att älta vad man ska skriva till pojken med de fina nyckelbenen i veckor innan man vågar.

ibland så tror hon inte på att hon är någonting bra, och då vill jag bara banka in i huvudet på henne att hon är den finaste jag träffat, att dagarna blir så mycket finare om hon är med. hon är som såpbubblor, det spelar ingen roll hur jävlig dagen är, såpbubblor piggar upp helt enkelt. hon piggar upp. hon sa en gång att hon inte kunde älska sig själv, och från och med den dagen har jag bestämt att jag ska älska henne dubbelt så mycket. fast i hemlighet.

och jag brukar inte vara så bra på att berätta för folk hur jag egentligen tycker om dem, för orden snubblar så himla lätt. men jag tycker så fruktansvärt mycket om den här flickan.

du skälvde som genom elstötar och med ditt huvud i mitt knä och jag visste inte vad jag skulle säga för att trösta, för att ställa tillbaka din aviga värld på högkant igen. du viskade om att hata sig själv, hur man långsamt kan förstöra sig själv så ingen silvertejp och inget klister kan laga. hur allting en dag bara rasar och man inte längre kan ignorera högarna av det som en gång var den jag var.

i dina öron hade tårpöar samlats och jag viskade genom dina tårar; 
de allra blodigaste krigen är alltid inbördeskrigen.

jag minns jag skrattade åt att du har hårstrån på stortån och hur det bara var dessa som stack upp ur sanden den första riktiga sommardagen. på halvön vid en halvstorstad en halv månad efter jag kommit fram till att jag tror jag tycker om dig ibland, för du rynkar på näsan sådär när du skrattar. och du hade explosion med fräknar i vinterblekt ansikte och jag visste att du hatade dem, och därför tänkte jag älska dem lite mer.

och jag vet inte om du hade handsvett eller om sjön inte riktigt hade försvunnit ut i världsrymden från din solvarma hud och det spelade nog ingen större roll för folköl och bara ben som bara spritter i okontrollerade spasmer av solen och lyckan över att du skrattar sådär med rynk på näsan varje gång jag säger något. du brottar ner mig i sanden. och vi blir ett med stranden och sommaren sådär så det känns som man har ett gigantiskt sandpapper som skalp och som aldrig går bort, hur mycket man än duschar och sköljer.

och jag önskade att den sommaren skulle vara för alltid, med lycka i benen och sandpapper i huvudet men alldeles för snart kom hösten och mörkret och varken benen eller hjärtat orkade hoppa och spritta längre och tillslut rann allt ut i sanden, på halvön utanför halvstorstaden...

jag borde kanske bli murare, för det här med att bygga murar vet jag alldeles för mycket om

jag ägnade hela min tid åt att bygga murar, för ju fler jag byggde destå snabbare växte dom. dom blev högre och längre och snirklade sig runt hela mig. murarna gjorde mig okrossbar. för innanför mina murar, i min egna lilla värld, där kunde ingen komma åt mig.

men så kommer det en dag då muren rasar, det kanske börjar med en liten sten som fallerar, och helt plötsligt faller allihopa och där står man, blottad och skakande i verklighetens oförskönade ljus. helt oförberedd på livet och man inser att murarna har kvävt något, precis som när man lägger plastpoolen på gräsmattan och gräset dör, jag tror det det kallas känslor.

igår sprang jag ut mot ett folkhav, mot framtiden, mot nya drömmar och nya äventyr. med mössan på sned och tårar i ögonen sprang jag tillsammans med en klass som jag både älskat och hatat, men som jag kommer sakna mer än någonting annat. de har gjort mina 3 år på gymnasiet till de bästa åren någonsin, för första gången i mitt liv har jag fått vara lycklig.

jag hade 4.0 promille lycka i kroppen, så mycket så det nästan bubblar under huden och man inte riktigt vet var man ska ta vägen. jag gjorde allt jag velat göra, jag dansade, sjöng studentsången högre än alla andra (trots jag vet det låter förskräckligt när jag sjunger), jag kramade kända och okända folk, jag skrattade och jag grät, jag dansade med pojken med de finaste nyckelbenen, jag träffade folk jag inte sett på år. det var helt underbart.

nu kan jag äntligen göra det jag vill, jag kan följa med drömmarna som får bestämma var mitt liv tar vägen. och framöver får hjärtat bestämma och det spelar ingen roll om drömmarna slår in eller inte och om det blir som jag tänkt mig, för livet är så himla fint ändå.

kan man känna när hjärtat spricker? frågade en vän inatt.
jag tror inte hjärtat spricker bara sådär, det är nog mer som ett litet hål där luften sakta pyser ut och när all luft är borta, då känns det som man tappar andan, allt blir svart och snurrar och när man vaknar till är ingenting som det ska vara.

då är ju frågan varför man utsätter sig för vassa saker, varför riskera ett hål i hjärtat?
även om saker gör ont, så känns det i alla fall, och när saker känns så blir det verkligt, och då kanske det man en gång hoppades på också blir verkligt.

jag vill det ska vara verklighet, därför låter jag det göra ont.

ska vi ta en fika?
5 hemska svåra ord som gärna fastnar i halsen

jag har alltid vart lite rädd för att vara ensam, kanske är det för man känner sig lite som en ihålig eller för att mörkret blir lite farligare när det bara är jag. jag tror jag har lärt mig det där, att inte låtsas om att jag är ihålig, förneka ensamheten, men ändå längtar jag efter att bli lite mer än bara jag.

därför tänkte jag att istället för att vara en du och en jag så kan vi bli en vi, jag tror vi hade vart bra.