töm ditt tonårsrum på tankar nu

jag berättar för alla om hur musiken inom mig, sattes på papper, fick sina snirkliga noter på gammalt papper och spelades falskt. det går inte sudda, går inte göra om.
hur hjärtat gick i miljoners bitar och tusen gånger om blev lagat, kanske aldrig helt, kanske aldrig någonsin, lite slarvigt och naivt bara för att kunna gå sönder igen.

jag talar om hur kläder byttes ut, hur hårfärgen förändrades, från blond till rött till brunt till vitt till svart i en enda stor cirkel av rädslan för att vara mig. 
allt för att gömma, för att inte våga, för att vara rädd att fastna. jag vågar inte sitta fast, jag är rädd att sjunka om fötterna slutar trampa vatten, då är det bättre att vara i ständig rörelse, balans. det är därför jag inte sover längre, sömn har ingen balans, det är stilla och det är först då man kan fastna i något, fastna i någon. jag vågar inte.

jag skriker högt om att jag inte kan vara som alla andra, det finns ingen plats för mig i normalitet, jag skulle bara förstöra,  jag är inte så bra på att tassa på tå.
men det finns ingen plats för att vara annorlunda, då är jag tillbaka till allt. till ord bakom ryggen, har-du-hört-minsann och lögner som tillslut blir sanning. säger man något tillräckligt många gånger blir det sant, jag är världelös, jag vet. förlåt.

jag viskar försiktigt om hur det är att byta plats, från något man vet, kanske man fastnat i, till en tvivelaktig miljö där allting luktar fel, som någon annan.
jag korrigerar, stryker och börjar om. som ett gult liv på en post-it lapp på kylskåpet, i köket där kylskåpet låter lite för högt.
alla pratar om det fantasktiska med att börja om, jag är mer rädd att göra fel, och hur många listor jag än försöker mig på, finns det alltid mer att skriva. mer att börja om, mer att göra fel på. listor hjälper att hålla sig över ytan sa någon, som om jag någonsin vart där.

töm ditt tonårsrum på tankar nu, paketera och märk upp, för du vet du inte kommer slänga något.