igår sprang jag ut mot ett folkhav, mot framtiden, mot nya drömmar och nya äventyr. med mössan på sned och tårar i ögonen sprang jag tillsammans med en klass som jag både älskat och hatat, men som jag kommer sakna mer än någonting annat. de har gjort mina 3 år på gymnasiet till de bästa åren någonsin, för första gången i mitt liv har jag fått vara lycklig.

jag hade 4.0 promille lycka i kroppen, så mycket så det nästan bubblar under huden och man inte riktigt vet var man ska ta vägen. jag gjorde allt jag velat göra, jag dansade, sjöng studentsången högre än alla andra (trots jag vet det låter förskräckligt när jag sjunger), jag kramade kända och okända folk, jag skrattade och jag grät, jag dansade med pojken med de finaste nyckelbenen, jag träffade folk jag inte sett på år. det var helt underbart.

nu kan jag äntligen göra det jag vill, jag kan följa med drömmarna som får bestämma var mitt liv tar vägen. och framöver får hjärtat bestämma och det spelar ingen roll om drömmarna slår in eller inte och om det blir som jag tänkt mig, för livet är så himla fint ändå.