jag borde kanske bli murare, för det här med att bygga murar vet jag alldeles för mycket om

jag ägnade hela min tid åt att bygga murar, för ju fler jag byggde destå snabbare växte dom. dom blev högre och längre och snirklade sig runt hela mig. murarna gjorde mig okrossbar. för innanför mina murar, i min egna lilla värld, där kunde ingen komma åt mig.

men så kommer det en dag då muren rasar, det kanske börjar med en liten sten som fallerar, och helt plötsligt faller allihopa och där står man, blottad och skakande i verklighetens oförskönade ljus. helt oförberedd på livet och man inser att murarna har kvävt något, precis som när man lägger plastpoolen på gräsmattan och gräset dör, jag tror det det kallas känslor.