jag minns jag skrattade åt att du har hårstrån på stortån och hur det bara var dessa som stack upp ur sanden den första riktiga sommardagen. på halvön vid en halvstorstad en halv månad efter jag kommit fram till att jag tror jag tycker om dig ibland, för du rynkar på näsan sådär när du skrattar. och du hade explosion med fräknar i vinterblekt ansikte och jag visste att du hatade dem, och därför tänkte jag älska dem lite mer.

och jag vet inte om du hade handsvett eller om sjön inte riktigt hade försvunnit ut i världsrymden från din solvarma hud och det spelade nog ingen större roll för folköl och bara ben som bara spritter i okontrollerade spasmer av solen och lyckan över att du skrattar sådär med rynk på näsan varje gång jag säger något. du brottar ner mig i sanden. och vi blir ett med stranden och sommaren sådär så det känns som man har ett gigantiskt sandpapper som skalp och som aldrig går bort, hur mycket man än duschar och sköljer.

och jag önskade att den sommaren skulle vara för alltid, med lycka i benen och sandpapper i huvudet men alldeles för snart kom hösten och mörkret och varken benen eller hjärtat orkade hoppa och spritta längre och tillslut rann allt ut i sanden, på halvön utanför halvstorstaden...