du skälvde som genom elstötar och med ditt huvud i mitt knä och jag visste inte vad jag skulle säga för att trösta, för att ställa tillbaka din aviga värld på högkant igen. du viskade om att hata sig själv, hur man långsamt kan förstöra sig själv så ingen silvertejp och inget klister kan laga. hur allting en dag bara rasar och man inte längre kan ignorera högarna av det som en gång var den jag var.

i dina öron hade tårpöar samlats och jag viskade genom dina tårar; 
de allra blodigaste krigen är alltid inbördeskrigen.