du frågar mig varför jag gråter, jag svarar att det är nog bara för jag fått något i ögonen, pollensäsong du vet, eller kanske är det den där hemska svavelsyran i löken jag hackade innan som fräter sönder mina hornhinnor.

sanningen är den att jag inte vet varför jag gråter, och jag hatar dig för att du frågar. för jag tycker inte om frågor som inte har någon logik, eller snarare så att jag hatar allt som inte är logiskt. jag kan ju inte veta varför jag känner såhär?

jag ljuger om ett måste-möte och går snabbt hem till mig igen, där det inte finns något pollen och ingen lök. bara massa tomrum som måste fyllas.