jag vet en liten flicka, kanske inte så liten till åldern, men liten på längden, på bredden och kanske lite liten i hjärtat ibland. en flicka som vill flyga med vinden, så som maskrosfröna lyfter uppåt när man blåser på dem. ibland när det blåser försöker hennes hår flyga precis så, men huvudet håller för hårt kvar. flickan har förresten det finaste röda hår jag vet.
men tillsut stannar hon ändå kvar på jorden, och det är bra, för jorden behöver henne.

hon skriver om hjärtfladder, om pojkar som gör hål i hjärtat, om stuvade makaroner och youtubevideor som piggar upp vilken gråmulen eftermiddag som helst. hon lyssnar och tycker inte att darrande knän är någonting fåningt, inte heller att älta vad man ska skriva till pojken med de fina nyckelbenen i veckor innan man vågar.

ibland så tror hon inte på att hon är någonting bra, och då vill jag bara banka in i huvudet på henne att hon är den finaste jag träffat, att dagarna blir så mycket finare om hon är med. hon är som såpbubblor, det spelar ingen roll hur jävlig dagen är, såpbubblor piggar upp helt enkelt. hon piggar upp. hon sa en gång att hon inte kunde älska sig själv, och från och med den dagen har jag bestämt att jag ska älska henne dubbelt så mycket. fast i hemlighet.

och jag brukar inte vara så bra på att berätta för folk hur jag egentligen tycker om dem, för orden snubblar så himla lätt. men jag tycker så fruktansvärt mycket om den här flickan.