du glöder alltid, lite sådär som när man fått den finaste nyheten och det känns som man aldrig skulle kunna bli ledsen igen, precis så glöder du

och när du säger något, fladdrar ljudvågorna genom röda öron och jag hör aldrig riktigt vad du säger för världen skakar så hemskt som århundradets jordbävning utan tektoniska plattor och du tror nog jag inte lyssnar. trots jag vill veta minsta lilla om dig från din favoritfärg till om du drog ut dina lösa tänder när du var liten, eller om du bara lät dem falla när de bäst ville.

du är en vandrande naturkatastrof helt enkelt.
eller så gör du mig till en.