om hur känns som att växa ihop med vintern


jag satt på en veranda i en stad lite för långt bort från vardagen och jag glömde bort att det var så fruktansvärt kallt att våra läppar blev blå och kroppen kändes som den hade växt ihop med vintern.

du sa med en röst jag inte kände igen att vi två var som ett grönt och ett blått hav. att hur vi än försöker krocka med varandra så slutar det bara med att någon byter färg och blir något som man egentligen inte är. att allt vi är är en kamp för att få den andra att ge upp, vifta med den vita flaggan och kom ut med händerna över huvudet.

jag stog på perrongen den dagen, med en ombokad biljett i mobilen och jag vet inte om hjärtat eller knäna darrade mest.

jag mötte en gammal farbror, han undrade om jag var okej och jag svarade att jag inte riktigt visste för det kändes som jag lämnat kroppen kvar på den där verandan. han bjöd mig på kaffe ur en termos, och trots jag inte tycker om kaffe så drack jag ändå. jag berättade om haven och hur det känns när man växer ihop med vintern, han såg ut genom smutisga rutor och sa;

men han glömde en sak, vatten kan både vara salt och sött och när de exploderar med varandra blir vattnet bräckt och tänk min vän, hur fina fiskar som simmar där.

jag lämnade vintern kvar någonstans mellan norrköping och mjölby.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0